Ibland får jag sekundsnabba visioner av konsekvenser.
Men jag lyckas aldrig agera på dem.
Ibland ringer en varningsklocka inombords.
Men jag lyssnar aldrig på den.

”Det är som om jag och min inre fröken existerar i alternativa universum.”

Det är som om jag och min inre fröken existerar i alternativa universum.
För när jag ser den där chokladbollen i papperspåsen på köksön.
Då säger min inre fröken åt mig att jag bantar.
Men då har jag redan stoppat chokladbollen i munnen.
När jag kör bil och Bangarang av Skrillex är på i min bilstereo.
Då säger min inre fröken att det finns fartkameror på Vaxholmsvägen.
Men då är jag redan uppe i 130.
Bara vid sällsynta tillfällen har vi kontakt, hon och jag.
Vi kan kalla henne Birgitta.

”Med milt tonfall berättar hon saker för mig som de flesta vuxna redan vet, men som hon måste upprepa gång på gång för mig. Fast jag inte lyssnar.”

Och Birgitta är världens snällaste och mest välmenande person.
Hon har blommig klänning och ett anteckningsblock.
Hon vet när det är lagom att pausa och när jag måste kissa.
Hon vet när jag är hungrig och när jag måste sova.
Hon vet hur kinkig jag blir av för mycket intryck och hur ljudet av bestick mot en porslinstallrik blir till explosioner i mina öron då.
Med mjuk röst och lågaffektivt förhållningssätt säger hon till mig att sakta ned. Att pausa och gå på toaletten. Att äta lite, åtminstone ibland, och inte vara uppe för sent. Att inte köra så fort och inte parkera i lastzonen på Folkungagatan. Att tanka bilen innan den måste bogseras bort och att öppna alla räkningar innan de förfaller. Med milt tonfall berättar hon saker för mig som de flesta vuxna redan vet, men som hon måste upprepa gång på gång för mig. Fast jag inte lyssnar.

”Det är som en tjock glasvägg mellan oss och jag ser hur hon gestikulerar där på andra sidan och ropar ‘Var rädd om dig nu! Snälla!'”

Och aldrig tappar hon tålamodet.
Hon är min Mamma med knirkande cykelsadel med rostiga runda fjädrar, och jag sitter där bak på pakethållaren i en cykelstol av randigt och slitstarkt tyg. Jag ser hennes runda höfter vagga från sida till sida i det tunna klänningstyget när hon tålmodigt trampar uppför Örebrogatan med mig där bak.
Och jag har henne vid min sida jämt.
Inuti mitt hjärta rentav.
Men vi träffas aldrig.
Och det mesta hon säger går in genom ena örat och ut genom det andra.
Inte för att det inte verkar vettigt och bra, utan för att det bara inte fastnar.
Det är som en tjock glasvägg mellan oss och jag ser hur hon gestikulerar där på andra sidan och ropar ”Var rädd om dig nu! Snälla!” Men jag lyssnar inte.
Hon håller upp skyltar där det står saker som ”Bromsa! Akta guppet!”
Och jag läser texten, men det är alltid redan för sent. Ändå.

”Det är en morgon i trafiken med hjärnskakning och minneslucka.
Det är avstängd el och anmärkningar hos Kronofogden.”

Det är dålig impulskontroll och bristande konsekvenstänk.
Det är ”bara den här gången” och ”snart” och ”jag skall fixa det, jag lovar, bara inte idag”. Det är ”jag älskar dig också, men jag hinner inte prata nu” och ”imorgon skall jag skärpa mig, men idag har jag inte tid”.
Det är en morgon i trafiken med hjärnskakning och minneslucka.
Det är avstängd el och anmärkningar hos Kronofogden.
Det är missade flygplan och kryssningsfartyg som måste backa för att hämta upp mig.
Det är bortbogsering ur Mobilia-rondellen i rusningstrafik, och det är ändlös väntan på bruden vid min egen vigsel.
Och min inre fröken vill inget hellre än att dunka huvudet i väggen och få den här galenskapen att sluta.
Men hon gör det aldrig.
Istället ropar hon sig hes, och slår knut på sig själv.
Lägger ut skyddsnät och lindar in mig i bomull.
Låter mig vila i hennes famn när det inte blivit så bra.
Stryker mig över pannan och säger att det inte är så farligt.
Att det kunde varit värre.
Och bäst av allt:
Hon peppar mig att försöka igen.
Fast att det innebär ännu en sömnlös natt.
Ännu ett dödsföraktande hopp.

Och det är kärlek.
Till bristningsgränsen.
Det är att leva med någon med ADHD.
Nära, tätt intill.
På insidan.