Jag tänkte berätta om min ständiga inre virvelvind. Hur det är för mig. Hur jag sedan jag var liten kämpat och kämpat att försöka passa in, fast aldrig riktigt förstått varför. Har hela mitt liv känt mig på ngt sätt annorlunda, som att ingen riktigt förstår mig och som att jag är i en bubbla som iakttar världen utanför.

”Att inte orka med min omgivning fullt ut. Att inte vilja delta. Att trivas bäst för mig själv.”

Att sedan jag var barn alltid ha en känsla av att inte bli förstådd eller att inte förstå, att inte fixa eller komma ihåg saker som jag upplever de flesta andra fixar, att inte orka med sin omgivning fullt ut. Att inte vilja delta. Att trivas bäst för mig själv. Att tröttna så ofantligt fort, att bli manisk av ett intresse eller lösa ett problem, att glömma kokande ägg på spisen och att göra det 3 ggr i rad, varje gång. Att bli totalt fokuserad och styras av lust. Att det aldrig är tyst i min hjärna. Att ha 100 tankar om allt och inte komma till skott med någon, som att simma runt i sirap. Att ha som ett ormbo av sladdar i huvudet som kopplas och felkopplas. Att ha lagt ned bilnyckeln i fickan men ändå inse den ligger kvar i lådan hemma. Att det är ett aktivt val varje gång att styra in bilen till sin parkeringsplats och motstå impulsen att ställa den på gatan närmare porten, som känns så rätt där och då. Men som jag aldrig kommer komma ihåg nästa morgon. Och att bli lugn i kroppen på morgon när jag ser att jag ställde bilen på sin plats. Eller också bli lugn i kroppen att tänka ”vad bra jag ställde bilen på min plats”…och komma ned och se att platsen är tom och inte ha en aning om vart jag ställt bilen. Att ha en ständig inre rastlöshet som aldrig, aldrig försvinner. Ständigt jagar något jag inte kan ta på. En inre virvelvind som jag inte själv alltid förstår och ska försöka följa.

”Att som yngre karvat sig blodig i armarna för att döva känslan av att känna sig helt fel och misslyckad.”

Att ha gått omkring i mer än 35 år och känt sig fel, annorlunda och korkad. Att känna sig som i en bubbla. Att ha suttit i skolan och inte synts, att ha glömts bort. Att som yngre karvat sig blodig i armarna för att döva känslan av att känna sig helt fel och misslyckad. Att ha hatat sin spegelbild och svultit och hetsätit, att ha ifrågasatt lärare då man tyckte deras sätt var fel sätt. Att vilja göra på mitt sätt. Att inte förstå…att inte fatta. Att hela livet ha hatat frågesporter, sällskapsspel och kortspel fastän alla ska förklara och ”det är lätt att lära sig, du kommer tycka det är så kul när du väl kan det”. Att bli arg…så arg men inte kunna uttrycka det.

”Jagat i mer än 40 år att ändra på mig.. tänkt mitt sätt är fel sätt…jag måste bli bättre… Men det går inte.”

Samtidigt att känna sig klokare än många andra, snabbare i tanken än alla andra, klarsynt som ingen annan, kvick och snabb som ingen annan. Knivskarp och med stor energi, glädje, livslust och envishet. Lösningsfokuserad och envis och accepterar ofta inte ”det bara är så”. Går på känsla och fixar massor. På väg, fart, älskar min fart. Jagat i mer än 40 år att ändra på mig.. tänkt mitt sätt är fel sätt…jag måste bli bättre…mitt sätt är fel….men det går inte. Älskar verkligen mitt knivskarpa jag och sirapen är min fiende.
Bad om en utredning i mars 2016, och allt liksom började falla på plats inom mig. Jag var 43 år när jag fick mina svar. Jag har ADHD och Aspberger. Jag kämpar fortfarande dagligen med rastlösheten, minnet, farten, koncentrationen, anknytningsproblem, att jobba i timmar utan stopp, att inte om och om igen köra slut på mig. Men dag för dag blir jag snällare mot mig själv, börjat mer förstå mina styrkor och svagheter.

Att ha fått min diagnos är för mig bland det bästa som har hänt mig. Älskar min adhd, hatar min adhd. Inser jag ser världen på ett annat sätt, ett sätt som för mig är helt rätt. Tack för du orkade läsa