Vad är det för fel på mig?
Jag har ställt den frågan till mig själv många gånger. Men nu riktar jag den till en vän, som förutom att vara min vän också råkar vara psykolog.
– Hur menar du?
– Ja, vad är det som orsakar allt det här? Jag vill hitta en förklaring till vad som ligger bakom allt det konstiga.

”Jesuskomplex, sa studenthälsan. Generaliserat ångestsyndrom, sa KBT-psykologen.

Mitt mående har de senaste decennierna varit ett mysterium. Inte bara för mig, utan också för otaliga terapeuter, psykologer och läkare. Jag har haft återkommande depressionsliknande perioder, fast jag egentligen är en alldeles ovanligt glad person. Jag har varit sjukskriven för utmattning tre omgångar, fast jag inte alls känner igen mig i profilen hos personer som vanligtvis blir utbrända. Jag är inte prestationsstyrd eller stresskänslig, egentligen. Jag kan säga nej och har inget behov av att framstå som duktig inför andra. Ändå kraschar jag fullständigt, gång på gång på gång.
Förklaringarna genom åren har i princip varit lika många som vårdkontakterna. Jesuskomplex, sa studenthälsan. Generaliserat ångestsyndrom, sa KBT-psykologen. Du fick en lillebror när du var tre år, sa psykoanalytikern. Det kan vara traumatiskt i just den åldern, menade hon, för man är tillräckligt stor för att märka att föräldrarna överger en men inte tillräckligt stor för att förstå att de kommer tillbaka.

”KBT har fungerat jättebra, varje gång. Som för en rökare, som lyckas med att sluta röka – jättemånga gånger.”

Lägg därtill en lång rad självhjälpsböcker, misslyckade försök till mindfulness-träning, och åtminstone fyra omgångar kognitiv beteendeterapi. Självhjälpsböckerna har jag visserligen inte riktigt läst, men de står här i bokhyllan med alla sina goda råd: Bli fri från oro, ångest och fobier och Konsten att få det gjort i tid om prokrastinering och Vem är det som bestämmer i ditt liv? om mindfulness. Jag tror förresten att jag utvecklat en fobi för själva ordet mindfulness. Det finns ingenting som stressar mig mer än att försöka hålla kroppen och tankarna still samtidigt. KBT tyckte jag däremot om. Det har fungerat jättebra, varje gång. Som en rökare, som lyckas med att sluta röka – jättemånga gånger.
Nu är jag trött på det här. Jag vill ha en ny förklaringsmodell.
– Har du gjort Mensas inträdesprov? frågar psykologkompisen.
– Va?
– Att ha en IQ som avviker från det normala kan vara besvärligt och leda till psykisk ohälsa, förklarar hon. Oavsett om man ligger ovanligt lågt eller ovanligt högt på skalan. Jag tror verkligen inte på det här som förklaring. Visst är jag hyfsat smart, men inte SÅ smart. Och ibland gör jag så korkade saker att den där andra änden av skalan känns mer relevant. För att bli medlem i Mensa krävs resultat från ett övervakat intelligenstest som visar på en IQ på minst 131. Bara 2 % av befolkningen uppnår det. Jag blir hursomhelst så smickrad av hennes analys att jag gör ett snabbtest på hemsidan och anmäler mig till nästa testtillfälle.

”Jag ser upp från stearinljuset mellan oss, som jag just pillat sönder.”

Jakten på en förklaring fortsätter. Eftersom sjukvården står handfallen inför mina symptom som inte vill passa in i de vanliga mallarna för varken depression, utmattning eller ångestsyndrom, så involverar jag fler och fler av mina bekanta i detektivuppdraget. Det är en nära vän som till slut lyckas med det som de professionella inte klarat, trots att de försökt i nästan 20 år. Hon sitter mittemot mig på en indisk restaurang och är själv halvvägs genom en neuropsykiatrisk utredning med misstanke om ADD.
– Jag känner inte igen mig riktigt i frågorna de ställer, säger hon. Men jag känner igen dig.
Jag ser upp från stearinljuset mellan oss, som jag just pillat sönder.
– Jag tror att du har ADHD, säger hon.
– Va? Nä. Varför tror du det?
Hon konstaterar lugnt:
– Du sitter ju aldrig still.

”Mitt liv fungerar helt enkelt inte ‘för bra’ längre. Det fungerar nästan inte alls.”

Det är vid närmare eftertanke inte alls första gången någon föreslår ADHD. Fem år tidigare sa en kollega att han trodde jag hade det. Men den gången viftade jag bara bort det. Jag tänkte att visst, jag känner igen mig mycket i människor som har den diagnosen, och jag skulle säkert ha användning av samma strategier, men mitt liv fungerar alldeles för bra. Jag hade heltidsjobb och bodde med man och barn då. Dessutom hade jag ju haft bra betyg i skolan. Ingen som klarar skolan behöver väl en ADHD-diagnos?
Sedan dess har situationen förändrats. Jag har blivit utköpt från det där arbetet, hoppat mellan ett antal olika tjänster för att landa i utmattning igen, och relationen har kraschat med skilsmässa och separation och halva-tiden-boende för barnen som följd. För att inte ens nämna själva måendet. Mitt liv fungerar helt enkelt inte ”för bra” längre. Det fungerar nästan inte alls.

”Och jag gråter. Jag gråter över all den tid jag förlorat, och allt onödigt lidande, och orättvisan i att jag får veta det här om mig själv först nu.”

Efter middagen på den indiska restaurangen går jag hem och lyssnar på en podd. Läkaren som får diagnosen ADHD, heter avsnittet. Berättelsen illustrerar hur diagnosen kan ta sig uttryck om man samtidigt råkar vara väldigt social och smart. Jag lyssnar på samma berättelse tre gånger i rad. Alla polletter trillar ner. Och jag gråter. Jag gråter över all den tid jag förlorat, och allt onödigt lidande, och orättvisan i att jag får veta det här om mig själv först nu. Jag ska snart fylla 40 år.
Därefter tuggar vårdmaskineriet långsamt vidare mitt ärende. Det är väntetid till husläkaren, remiss till psykiatrin, väntetid igen, basutredning, egenremiss till en privat mottagning, lång väntetid igen, en massa självskattningsformulär, drogtest, kontroll av näringsvärden, sköldkörtelhormon och hjärtfrekvens. Och så småningom djupintervjuer med mig, exmaken och min mamma. Resultatet blir otvetydigt: ADHD, kombinerad form. Jag uppfyller med rejäl marginal diagnoskriterierna för ouppmärksamhet, impulsivitet och hyperaktivitet.

”Att inte kunna läsa böcker borde ställa till problem, om inte i tidiga skolåren så åtminstone uppåt högstadiet, eller universitetet.

Det enda som egentligen verkar förbrylla han som håller i utredningen är mina skolresultat. Jag minns tydligt det första samtalet på temat:
– Hur var det i skolan?
– Tråkigt.
– Men var du där?
– Jag var där.
– Gick du klart högstadiet?
– Ja.
– Gick du i gymnasiet?
– Ja.
– Hur gick det?
– Jag tog studenten.
Han bläddrar vidare i sina papper.
– Alltså jag har en lärarexamen också, tillägger jag. Från universitetet.
Att jag klarade den där utbildningen är faktiskt märkligt. Jag läste i princip inga kursböcker. Jag kan nämligen inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa böcker. Efter varje stycke spejsar hjärnan iväg med egna associationer och spännande parallella tankespår. Att inte kunna läsa böcker borde ställa till problem, om inte i tidiga skolåren så åtminstone uppåt högstadiet, eller universitetet.

”Varmt välkommen till Mensa Sverige.”

Men förklaringen kommer som ett brev på posten, så att säga. Testresultatet dimper ner i brevlådan i ett diskret utformat kuvert. ”Varmt välkommen till Mensa Sverige” står det inuti. Mitt resultat på det övervakade testet indikerar en IQ på 135 eller högre. Det är det högsta resultat som går att få. Genomsnittlig IQ är 100. Mitt resultat avviker alltså lika mycket från medelvärdet som en person som har IQ 65, fast åt andra hållet. Den personen är berättigad särskola. Att jag klarat den vanliga skolan utan att kunna läsa böcker, är egentligen inte mer imponerande än att en normalbegåvad person skulle kunna ta sig igenom särskolan utan större ansträngning.

”Jag tar mina nyvunna diagnoser i varsin hand: onödigt hög IQ å ena sidan, och ADHD å andra sidan, och påbörjar vandringen framåt.”

Jag sätter upp diplomet från Mensa på väggen vid mitt skrivbord. Utlåtandet från neuropsykiatrin är nio sidor långt, annars hade jag satt upp det bredvid. Jag tar mina nyvunna diagnoser i varsin hand: onödigt hög IQ å ena sidan, och ADHD å andra sidan, och påbörjar vandringen framåt. Allt blir inte enkelt från nu. Det är en krokig väg framför oss också. Men för första gången i mitt liv, så har jag en rimlig chans att förstå mig själv, vad som fungerar och inte fungerar, vad jag behöver, vad jag kan och vad jag vill. Det är en ovan känsla, att vara sams med sig själv.

Stegen blir lättare när jag slipper ställa den där frågan: ”Vad är det för fel på mig?” För jag vet nu. Det är inget fel alls på mig. Jag har en lite ovanlig hjärna bara.