D

 

et är som att världen inte fastnar på mig.

Inte riktigt angår mig, närapå.

För jag är här bara på nåder.
Jag får finnas här, bara om jag gör som man ska.
Skrattar när man ska.
Skämtar som man ska.
Intresserar mig för det som är intressant för andra.

Och småpratar.
Om valet av gräsgödsel.
Om boräntan.
Kanske så småningom om vårförkylningen.
Städdagen.
Hostan som aldrig ger sig.

Som visade sig vara cancer, tänker jag då.
Och försvinner bort en liten stund.
Till hur livet plötsligt bara kan ta slut.
Och det är inte särskilt skrämmande alls, bara förunderligt litegrann, för jag är ju ändå inte riktigt här, och…
Så märkligt.
Undrar vad som händer egentligen – blir det bara ljust som i en tunnel, eller…

”…eller, vad tycker du?” hör jag, som långt bortifrån.
Och inser att jag missat att lyssna litegrann. Igen.
”Weibull´s”, svarar jag då.
”Weibulls är bäst. Det finns på Granngården.”

”Weibull´s”, svarar jag då. Inser att jag har missat att lyssna. ”Weibull´s är bäst. Det finns på Granngården.”

”Skall vi fika?”, frågar du.
”Varför då?”, undrar jag. ”Vad skall vi prata om då?”
”Om förkylningar kanske?”
”Nä, snälla, kan vi inte prata om något annat. Om döden, till exempel? Snälla, i så fall stannar jag. Annars orkar jag nog inte riktigt.”
”Okej då.”

Och sen vill jag vara ensam.
Utan att förstå det själv. Hur ensam jag är.
För jag har alltid någon annans röst i mitt huvud.
Alltid främmande hjärtslag i mitt bröst.
Alltid någon annans sorg på mina axlar.
Någon annans bekymmer, som en klump i magen.

För jag är inte inert mot världen.
Jag hör bara inte hit.
Jag är inte immun mot andras känslor.
Tvärtom.
De letar sig in under min hud, och slår rot där, så att jag nästan inte står ut.

Jag kan känna vad du tänker, innan du vet det själv.
Jag vet om din oro, innan din puls ens hunnit öka.
Och jag går dig på nerverna då.

”Och så skiljs vi åt, och jag vänder mig inte om.”

Så jag går och lägger mig.
Och du sitter kvar i soffan, och undrar vad som hände.
Alldeles ensam. På riktigt.

Förunderligt är det, att du finns kvar.
”Varför har du inte lämnat henne?”, undrar någon.
Och det gör ont. Fast bara litegrann.
Mest är det förunderligt.
För jag undrar likadant.

Och så skiljs vi åt, och jag vänder mig inte om.
För jag saknar inte.
Längtar aldrig.
Kan inte se varken framåt eller bakåt.

Jag älskar dig, men bara när jag ser dig.
Jag saknar dig, men bara precis innan du går.
Och jag längtar efter dig, bara precis innan vi ses igen.