D

 

et sätt som vi i sjukvården behandlar samhällets för stunden mest  utsatta på är en värdemätare för hela vårt samhällsbygge.

”Mamma, jag orkar inte längre. Mamma, jag fryser. Snälla, bär mig. Håll mig i handen. För jag är rädd. Och det är så ensamt här. Utan dig, Mamma. Mina ben skakar. Snälla. Kom tillbaks.”

När jag gick min läkarutbildning fick vi veta att man gott kunde se till att magpumpa unga flickor som tagit överdoser i självskadande syfte lite extra, även om det alls inte fanns några övertygande hållpunkter för att tabletter fanns kvar i magsäcken. ”Så lär dom sig en läxa”, fick vi veta. Och länge levde denna stenåldersmässiga inställning till de pedagogiska effekterna av att mjöla ned en grov sond via svalget, vid psykiskt lidande med självskadebeteende hos unga, kvar. Flitigt vidarebefordrad av oss yngre som inte visste bättre.

”Jag stod inte ut bara. Det gjorde så ont. Men ingen såg. Så jag skar mig. Jag döljer mina underarmar så ingen skall se. Men jag skar mig. Jag var så ensam. Det blev min lösning.” (Bianca, 26)

Genom ökad kunskap i samhället kring psykisk ohälsa har attityden spätts ut något, men långt ifrån tillräckligt. Bemötandet av, och berättandet om, människor med psykisk ohälsa i allmänhet, och självskadebeteende i synnerhet, präglas fortfarande av okunskap.

”Jag vet inte var jag skall göra av mig själv. Jag vill bara bort. Jag har panik. Kan inte sitta still. Jag dunkar huvudet mot bordskanten. Det bränner i kinderna. Det finns inget sen. Aldrig något förut. Bara nuet. Och det gör så ont. Så ont. Och jag vill inte dö. Men jag orkar inte finnas. I det här.” (Frida, 19)

När det kommer till människor med självskadeproblematik kommer de principer man vanligen lutar sig så kompromisslöst mot inom akutsjukvården, där unga människor med livshotande tillstånd har självklar prioritet, plötsligt på skam. Den 17-åriga flickan, som är djupt medvetslös, som riskerar att andas in sina egna uppkastningar och drabbas av kramptillstånd och rytmrubbningar i hjärtat, är plötsligt inte en urakut angelägenhet. Detta trots att hennes tillstånd är fullt behandlingsbart.

För hon gör ju såhär jämt. Det känns nästan som att hon är ett hopplöst fall. Som aldrig kommer att bli bättre. Som faktiskt kränker självaste sjukvårdssystemet genom att hela tiden komma tillbaks. Så otroligt otacksamt. Så respektlöst. Och ÅH, vad trött man blir. Och FAN, att klockan är halv fyra på morgonen, och ingen på Akuten har varken ätit eller kissat sedan igår kväll och då kommer HON. Tillbaks. Och…

”Men nu ropar hennes barn. Från framtiden. Mamma. Var är du? Är du kvar, Mamma? Jag ville ju visa dig. Titta, Mamma, vad jag har byggt. Titta på min teckning. Titta, Mamma, hur fort jag kan köra med mina bilar. Och vet du, vad jag skall bli när jag blir stor? Jag skall bli som du. Jag skall också bli doktor. Som du, Mamma.”

Hon har det vi kallar ”psyk i anamnesen”. Och däri ryms alltifrån schizofreni till generaliserad ångest, ADHD och förlossningsdepression. Det är inte så noga. Och i det svartvita landskap som uppstår i mötet mellan fördom och okunskap finns inget utrymme för empati och förståelse. Kvar blir en ensam flicka på en brits. Hon riskerar att drunkna i sina egna spyor.

Och i korridoren utanför går en lika ensam doktor.

”Jag stod inte ut. Flickan mådde ju så dåligt. Jag kunde inte hjälpa henne. Det blev för svårt att ta in. Jag kunde för lite. Så jag blev rädd. Och ensam. Så ensam. Jag hade ingen att fråga. Så jag betedde mig som ett arsle. Det blev min lösning.”

Gör vi då likadant med andra patienter som förmodas ha åsamkat sig själva sin egen misär? Behandlar vi hjärtinfarkter hos rökare med vänsterhanden? Struntar vi i knäskador hos landets alla fotbollspelare? Låter vi bli att ha sjukvård vid Stockholm Maraton, eftersom den som är så korkad att hen i 35 graders värme ger sig ut på en löptur, som ligger långt bortom hens fysiska kapacitet, faktiskt får skylla sig själv?

”Jaha, nästa patient är en 43-årig man som efter en längre tids träningsuppehåll ägnat sig åt Korp-fotboll och ådragit sig en skada på både främre och bakre korsbandet, samt även menisken. Shit, alltså, det gör ju skitont. Alltså jag hade precis samma grej när jag var föräldraledig. Har skickat honom på magnetröntgen och skrivit remiss till ortopeden. Mitt jobb är så roligt och lätt.”

Ingen av oss kan värdera innehållet i en människas liv. Framför allt inte på en akutmottagning. Vi har bara ytterst rudimentär kunskap om levnadsbetingelserna för den person vi har framför oss. Vi vet otroligt lite om vad framtiden har i sitt sköte – både vad gäller oss själva och dem vi är satta att hjälpa. Det vi däremot vet med största säkerhet är att okunskap föder rädsla och stress. Ger oss tunnelseende. Fråntar oss förmågan att prioritera rätt. Utlämnar oss till fördomar och tyckande. Långt ifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

I gränssnittet mellan tanke och känsla. Mellan förnuft och galenskap. Mellan då och sedan. Lever vi en kort sekund. På så olika villkor. Men vår rädsla är av samma stoft. Glädjen likaså. Friheten. Och kärleken.

”Här. Kom. Sätt dig i mitt knä. Du fryser ju. Dina ben skakar. Kom. Jag bär dig. Jag lämnar dig aldrig.”